onsdag 27 januari 2016

Ödet slog till

Jag har funderat en hel del på den dagen jag skulle kunna skriva det här inlägget. Hur det skulle kännas. Vad som skulle ha skett.

Nu sitter jag här med ett tickande hjärta och kan säga till er att våra dagar i lägenheten är räknade. Vi har hittat vårt ställe.

Jag har givit upp så många gånger under den här tiden så jag tror fortfarande inte att jag har fattat att vi i framtiden ska bo i hus igen. Och helt oväntat har det varit en ganska omtumlande resa med mycket tankar och tvivel. Rädsla. För har man gjort ett val som inte kändes så bra efteråt, så är det inte så lätt att lita på sina känslor efter det och mitt hjärta finns fortfarande kvar i vårt gamla hus. Men trots rädslor och tankar så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. Ett försök att hitta hem.

Jag hade en drömönskelista när vi lämnade vårt gamla hus. Att få bo lite friare. Att få fler kakelugnar. Att ha utsikt och att få ha strandtomt, i bästa, bästa, bästa fall (Det här var ju en drömlista!). Utöver det har jag varit stenhård på att all Feng shui ska stämma. Siffor, kuanummer, känslan, placering - you name it. Därför kan ni ju förstå att det har blivit många nej och att vi fått en del kommentarer  som typ "Ni kommer aldrig hitta ett hus igen".

Hur gick det då till? Jag kan faktiskt inte säga något annat än att ödet styrde oss dit. Och nu ska jag berätta hur.

Förra sommaren letade vi hus som galningar. Vi hade hittat ett hus, en släktgård som var det perfekta huset. Tyckte vi. Men ägarna visste inte om/när de ville sälja och allt drog ut fasligt på tiden. Vi bara väntade och väntade. Och i någon av våra desperata lessattacker så bestämde vi oss för att åka runt på ett annat fint ställe och skriva upp adresser som vi tyckte skulle kunna vara ett alternativ för oss om allt gick åt skogen. Bara för att få lite hopp. Så vi åkte runt, utanför vår lilla stad, hittade ett hus som vi gillade och skrev upp adressen. Men väl när vi stannar till så ser vi att någon har börjat jobba med huset och vi antog att det precis måste ha blivit sålt. Det var inget mer med det, vi fortsatte rundturen men hittade inga fler adresser som vi föll för och vi åkte hem.

Tidigt i höstas fick vi nej från ägarna till det "perfekta" huset. De kunde inte sälja och vi hamnade på ruta ett. Av en slump rensar jag min väska i samma veva och hittar lappen från sommaren med husadressen på men eftersom vi insett att någon redan fått det, så slängde jag den.

Senare i höstas så fick jag ett tips om att vi kunde sätta ut en annons i dagstidningen. Jag var lite tveksam och kände att det kanske skulle vara svårt att hitta rätt förutsättningar med en annons men eftersom vi kände oss på ruta ett så satte jag in tre annonser. Och en man ringde upp mig. Det visade sig att ett renoveringsobjekt var till salu och vi åkte ut för att titta. Väl där inser vi att renoveringobjektet inte var det vi letade efter, även om det hade potential. Men det märkliga var att det hus vi då tittade på, var granne med det hus som jag skrivit upp adressen på och haft i väskan i flera månader.  Helt plötsligt kunde vi se hur den gården såg ut på innergården och jag kunde se att det inte var så mycket aktivitet på gården trots allt. Och jag kände tydligt att vi bara måste ringa och kolla upp den här gården!

Så några veckor senare tog vi mod till oss och ringde till ägaren. Det visade sig att han hade tänkt sälja till sommaren och vi fick komma dit dagen därpå. Och efter en påfrestande anbudstid har vi nu fått köpa vårt andra hus. En gård på landet med allt jag drömde om!

Det är ett renoveringsobjekt, ordentligt sönderrenoverat med minst 10 års hårt arbete men med enorma möjligheter. Jag har verkligen tvekat och känt rädsla men min mage sa mig att vi måste säga ja om vi får chansen och för att bli helt säker, lade jag valet i universums händer och bad om hjälp. Jag bad att om det inte var rätt för oss, skulle de styra av oss eller låta någon annan få vinna anbudet. Men så blev det inte. För mig är det ett tecken. Till våren tar vi förhoppningsvis över (vi vet inte när det blir än) och då börjar resan och renoveringen. Säkert kommer det att bli mer fart på den här bloggen då.

Tänk er. Den där lappen låg flera månader i min väska. Med bara en adress på. Vår nya adress. Vad kallar man det? Ödet.




onsdag 13 januari 2016

Tankar kring landet vs stan

Så var 2016 här. Ett nytt år. Ett nytt blad.

Jag har ganska många tankar som cirkulerar just nu. Många handlar om vårt boende, våra val. Jag funderar lite kring hur jag skulle trivas med att bo på landet. Man kan väl tänka att det kanske jag skulle ha funderat på lite tidigare, och tro mig, det har jag också.

Jag har egentligen aldrig varit någon skogsmänniska som har trivts på landet. Kanske just på grund av att jag bodde så när jag var liten och på just den platsen otrivdes jag något oerhört. Det var en plats där energin var väldigt dålig och sedan dess har landet förknippats med dålig energi för mig. Omedvetet givetvis.  När jag var yngre ville jag helst bo i en större stad, just på grund av mina gamla känslor, men med åren har jag mer och mer insett var min själ hör hemma. Här.

För mig har känslan av landet också ofta förknippats med någon sorts isolering. Och eftersom jag är en person som inte är särskilt social av mig, så har jag känt att det kanske skulle kännas för isolerat att bo på landet. Tankarna har snurrat. Men faktum är att när jag nu bor mitt i stan, ser folk överallt och har alla möjligheter till att göra saker som anses sociala, så känner jag mig totalt isolerad ändå. För att bo i lägenhet har verkligen sina fördelar om man vill ha ett enkelt liv, men det krävs alltid en anledning för att ta sig ut. Och jag saknar verkligen att göra saker utan en anledning. Att bara lukta på en blomma bara för att den råkar vara bredvid mig. Att kunna gå ut och bara lyssna, på tystnaden eller på fåglar som visar att livet är rätt bra. Att andas in den energi som naturen har skapat och som är så fulländad att jag aldrig själv skulle kunna skapa något liknande. Att kanske plötsligt hitta material som får mig kreativ och gör att jag vill skapa något nytt i mitt hem eller min trädgård.

Så efter mitt resonemang med mig själv börjar jag ifrågasätta om mina tankar verkligen stämmer. Blir man så isolerad av att inte ha en stad nära? Eller kan det till och med vara så att när man bor på landet och väl är i stan så uppskattar man det mer? Kan det vara så att jag gör fler sociala saker om det är så att jag inte bara behöver sätta ut näsan för att göra dem? Och vad kan ett liv på landet ge mig som jag inte känner att jag får uppleva i stan?

Jag ska ärligt erkänna, både för mig själv och för er andra, att de platser som jag numera trivs bäst på, och som får min själ att sjunga, inte är i stan. De finns på landet. Just på grund av tystnaden, vackra vyer, friden, naturen och möjligheterna.

Ibland förstår man inte själv vad som är ens bästa. Man har en bild av vem man är och vad som är bra men magen säger något helt annat. Det är lätt att gamla rädslor börjar spöka, och när rädsla och oro slår till, så hör man inte sin egen magkänsla. Det är i de lägena som jag brukar använda mig av universum. Jag lägger saker i universums händer, och väntar in svaret. Universum visar alltid vägen, de styr av mig om jag går åt fel håll, och hjälper mig på traven om jag ska fortsätta. Räcker inte den förvissningen så brukar jag be om hjälp också. Tex, säga att om det här inte är det bästa för mig, snälla visa mig vägen då. Ibland har saker bara ändrats sig efter det.

Det känns bra att skriva några rader. För när saker är skrivna är de ibland lättare att förstå tycker jag. Det gäller att ständigt möta sina rädslor. Och ta emot sina tankar med acceptans och nyfikenhet. Det är min nya strategi. För 2016.