onsdag 29 oktober 2014

Drömhem och mesiga jag

Jag skulle behöva gå igenom en (urtråkig) manual idag men jag hittar hela tiden andra saker att göra ;) Manualer är väl inte det roligaste jag vet direkt ;)

Istället sitter jag och funderar, ritar och lägger pussel kring lägenheten. Jag hade (nästan) lovat maken att försöka mig på en lite järvare färgton än i huset (inte svårt alls *skratt*) men ju mer inspiration jag söker, desto mer inser jag hur mesig jag känner mig. Jag ramlar så lätt tillbaka i min grundtanke! För det är ju där jag trivs.

Jag har några favorithem här i världen. Barbro Grandelius hem är ett. Gosh! Hennes hem vore en dröm att få fotografera! Faktum är att det finns en viss risk att jag nog aldrig mer skulle komma hem efter det. Och hon har inte många färger. Vitt, grått, lite svart och lite blått. Jo, man tackar! Då var jag där igen. Hon använder sparsamt med mönster, oftast bara i tyger. Precis som jag gillar det.

För att få vår kommande lägenhet att gå i Barbros fantastiska anda krävs det en hel del arbete. Hennes hem har ju så mycket gratis att varenda liten detalj blir ett fyrverkeri. Jag kan väl inte säga desamma om lägenheten. Den har sin rymd och sitt ljus men ungefär där stannar likheterna. Kanske till och med innan det. Så ni förstår,  Barbro och jag är ganska långt ifrån varandra just nu. Tyvärr.

Men jag har tagit några steg för att förändra situationen. Vi har gjort oss av med en hel del möbler vilket gör att det kommer krävas några nya, som om jag får välja, kommer gå helt i Barbros stil. Det är inte så dumt att flytta ändå! :)

Det är nog lite tur att min man fått vila ganska länge nu. För han verkar lite taggad. Och när han ser mina bekymrade veck i pannan, så förstår han att han måste göra en insats. Han känner sin fru.

Så var det det här med att försöka bli lite järvare. Gasa lite. Mmmm, jag vet inte. När jag går ifrån det klassiska så blir jag så fort trött. Det blir dyrt att bli trött. Så det bästa är nog att försöka hålla sig till det hållbara. Och välja långsiktigt.

Manualen får nog vänta lite till tror jag. Jag tar en liten kaffe och funderar på saken. Idag är det en sån dag. Jag kostar på mig det.

Ha det gott!

Kram
Jenny





tisdag 28 oktober 2014

Bildlöst och intuitionen

Det har varit fasligt tomt på ord den senaste tiden. Jag börjar på ett inlägg och blir liksom aldrig färdig. Sedan börjar jag om, och det blir på samma sätt igen. Tomt blad. För det är väl så livet är för mig just nu. Vi ändrar så mycket i vårt liv och det gäller bara att försöka hänga med. Acceptera allting som det är. Hujeda mig. Ibland är det inte lätt.

Jag har tänkt en del på hur viktig intuitionen är. Att man vågar följa den, även när huvudet jobbar emot. För innerst inne vet man. Man bara vet när saker känns rätt. Det är först efteråt, när huvudet försöker ta tillbaka sin plats, som tvivlen kommer. Och ju längre tiden går, desto större risk är det att huvudet sätter igång och spelar en ett spratt.

Som med alla uppgifter där vi tänjer på våra gränser går det sällan att tänka på hela bilden direkt, då är det som att ge egot och huvudet vatten på kvarn, och de hittar en miljon ursäkter att se faror och hinder. Allting blir för översvallande. För svårt. Men om man bara vågar ta ett litet steg och inte funderar så mycket på vad som krävs i nästa, då går det faktiskt mycket lättare.

 Där befinner jag mig just nu. Små, små steg mot en stor förändring. En förändring som min själ har skrikit efter. En förändring som behövs. Men jag ler lite när jag tänker på hur kroppen fungerar. För den vill gärna ha det lugnt och skönt. Allt ska vara som det är. Det är kanske inte för intet som någon har myntat orden "Vi vet vad vi har, men inte vad vi får". I den frasen fastnar faktiskt förskräckligt många. Och när vi inte vågar göra förändringen på grund av rädsla för vad som blir, då har vi redan förlorat. Så jag försöker kasta mig ut mot några drömmar och faller jag platt så försökte jag. Då behöver jag inte fundera mer på det. Då vet jag. Och en sak är jag ganska säker på ändå. Att min intuition i så fall kommer leda mig in på nya vägar.

Idag vill jag hylla intuitionen. Visa min tacksamhet för den. För att den hjälper mig (och oss alla!) att hitta vår bästa väg i livet. Och om vi vågar lyssna och följa den väg som vi blir visade så hittar vi rätt till slut.

Hoppas att ni har en fin vecka vänner. Jag skickar en cyberkram så länge. Tills vi hörs igen.

Kram
Jenny

fredag 17 oktober 2014

Livstecken och köpstopp

Hej hej!

Ledsen att det uppdateras så sällan just nu, det är minst sagt lite mycket :) Att flytta från hus är minsann inget litet projekt ;) Men det känns skönt att dagarna tickar på och att vi snart får avsluta den här resan. Jag känner mig så redo jag kan bli för det nu. Självklart kommer det att kännas konstigt men det blir bra. Det känner jag.

En sak är säker. Jag lär inte få köpa ett spillkum till på 100 år (eller någon annan keramik heller för den delen). Det finns gott om den varan har jag märkt ;) Tänk att det kan vara så kul? :) Jag gillar det, det är kanske tur att vi kommer ha två ställen att bo på ;) Det lär inte fattas något någonstans ;)

Nä, nu hinner jag inte riktigt mer, men ha en riktigt skön helg!

Kram
Jenny


söndag 12 oktober 2014

Inte en bild och inredningsfunderingar

Hej vänner!

Ännu en söndag är här och helgen har varit rätt ok tycker jag. Det är en skön känsla att hinna med det man ska. Jag är faktiskt rätt glad över att vi redan innan visning hade gått igenom alla våra saker för det visar sig vara guld värt just nu. Det är väldigt lätt att packa.

Många av mina inredningstankar just nu går åt till att fundera på lägenheten. Hur den ska inredas. Vilken känsla jag vill skapa där. Och den kommer inte bli någon minikopia av vårt hus har jag tänkt. Nej, istället vill jag faktiskt spinna vidare på den förändringen som vi har gjort (och kommer att göra) och förankra något nytt i vårt kommande hem. Däremot är stilen jag brinner för densamma så förändringen kommer minsann att bli en utmaning :) I ärlighetens namn försöker jag komma ihåg exakt hur lägenheten såg ut, men med en kort visning minns man inte direkt alla detaljer. Jag minns bara känslan och en utmaning som jag måste ta tag i. Men jag får ta och leta fram några gamla favorittidningar och suga i mig den inspirationen för att skapa något nytt. Åhh så kul det ska bli!

Nu är det dags för lite soffläge för mig. Inte dumt alls :)

Sköt om er så ses vi!

Kram
Jenny



fredag 10 oktober 2014

I en kartong

 My life right now.

Det är nog ingen nyhet men jag gillar inte röra. Det får inte bli för mycket av den varan för då blir jag stressad. Just nu är vårt hem allt annat än inspirerande. Och jag som jobbar hemifrån ganska mycket kommer inte ifrån den röran. Men flyttar är ju övergående. Det gäller bara att finna sig i läget.

Vår goa kissekatt har börjat ana oråd. Hon är inte riktigt nöjd med den nya stylingen i vårt hem. Hon känner på sig att något är på väg att hända. Goa vännen. En liten klump ligger i magen över hur det ska gå. Kommer hon att acceptera den här förändringen? Hon har verkligen älskat vår tomt och nu kommer hennes liv bli helt annorlunda. Jag vet bara en sak just nu och det är att jag kommer göra allt jag kan för att hon ska få det bästa livet jag kan ge henne.

I helgen kommer vi fortsätta att packa. Och Feng shuin gör sig påmind om vad som händer när man rör i sina saker. Det känns. Jag längtar efter lite lugn och ro efter allt det här. Efter en städad lägenhet där sakerna har hittat hem igen. Men nu först fredag. Inte så dumt :)

Sköt om er och ha en fin helg!

Kram
Jenny



tisdag 7 oktober 2014

Förverkliga drömmen

Mina tavlor har påmint mig om att jag ska gå min väg.

Jag har haft en dröm i väldigt många år nu. Ända sedan jag hittade min kreativa ådra och jag insåg att jag är en skapande själ. Och ingenting annat. Den där drömmen har bestått i att jag, en dag, ska kunna leva på mitt skapande. Vad det skapandet skulle innehålla har varierat med åren. Jag har ju läst till inredare och är certifierad Feng shui konsult och har med åren också gått en rad andra kortare kurser i både det ena och andra. Som jag innerst inne känt att jag en dag kanske skulle behöva. Men jag har hela tiden landat i min inredning och mitt skrivande. Att en dag få försöka göra mitt yttersta för att kunna leva på just det.

Men som för många andra har fegheten tagit över. Kravet på garanti. Tajming. Kanske bristen på mod. Bristen på tillit till mig själv och vad jag egentligen klarar av.

Så när jag inte tog några steg så ryckte ödet in (som det ofta gör) när man känner sin brinnande lust. Jag fick en chans. Ett kvitto. Och fråga mig inte hur det gick till. Men det hände.

Jag lovade mig själv i det tysta, att om jag fick ett kvitto (från någon som jag ansåg kunde övertyga mitt inre jag att klarar jag detta så räcker jag till) så skulle jag förverkliga den här drömmen. Hur rädd jag än var.
Det gick faktiskt, märkligt nog, inte länge, så kom det där kvittot. Och jag kan inte se det som något annat än att det faktiskt är meningen.

Så det som, för ganska precis ett år sedan, var en insikt ute i min gunga på entrébron, är verklighet ett år senare.  Jag har startat mitt eget företag som fotograf och stylist. Jag kommer att samarbeta med Eija på Norrfrid och vi kommer att göra inredningsreportage för olika tidningar. En svindlande tanke för mig, jag lovar. En underbart, svindlande tanke.

Jag har släppt mina skyddsnät och kastar mig rakt ut mot min dröm. Och jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Men jag har bestämt mig för att när jag blir gammal ska jag inte behöva fundera på om jag skulle klarat det eller inte. Då ska jag veta. Och förhoppningsvis titta tillbaka med glädje på att jag tog det här steget och att det förändrade mitt liv. För alltid.

Jag känner mig oerhört tacksam och ödmjuk inför det faktum att jag nu kommer att få göra det jag drömde om. Skapa, fota och skriva. Jag kanske en dag till och med får lämna in den där boken jag har velat skriva i hela mitt liv. Vem vet? För vet ni, nu finns det inget mer att vänta på. Bara hoppa rakt ut och hänga med.

Och där var den. Min hemlighet.

Så om ni vet om några fina ställen som ni tror skulle passa för våra reportage, tveka inte att maila mig eller Eija, på jennyshemochharmoni@gmail.com eller norrfrid@hotmail.com så kanske det blir er vi besöker framöver.

Kram
Jenny


fredag 3 oktober 2014

Allting löser till sig till slut - av sig själv



Hej vänner!

Ännu en fredag är här och för mig är det inte vilken fredag som helst. Nu har ytterligare en pusselbit fallit på plats. Huset är sålt.

Det känns så märkligt, konstigt, överväldigande och samtidigt skönt att det äntligen blev som det skulle. Och jag är så innerligt tacksam för att det blev som det blev. Världens finaste köpte huset. Det blev precis som jag önskade och allting känns rätt. Så nu är den här sommarens pärs över. För visningar och försäljning är inte min grej. Inte alls.

Nu återstår en sak som ska lösa sig för att vi ska slippa bo i tält i vinter ;) Men plötsligt känner jag att även det förmodligen löser sig. För nu är det meningen. Jag hänger med och ser vad som händer.

Inom en (väldigt!) snar framtid flyttar vi. Från detta ställe där vi har upplevt så mycket. 12 år av livet. Vi har gift oss här, blivit kattägare, kämpat med barnlöshet, bytt yrken, lärt oss ofantligt mycket om renovering, och trädgård. Ett otroligt älskat hus där vi har lagt ner hela vår själ och hjärta. Och egentligen är det enda jag känner idag - tacksamhet. För att jag fick leva här under så lång tid och för vad jag har fått av och i det här huset.

Den här sommaren har påmint mig om hur universum fungerar. Att vi inte styr det vi ibland vill styra. Och att något där uppe ser till vårt bästa. Och när allting är meningen - så går det väldigt lätt. Glöm inte det ni också.

Ha en fin helg så ses vi!

Kram
Jenny