fredag 24 april 2015

Nuet, målning och helgen

Så var det äntligen fredag igen och även om det är en mycket grå och kall sådan här uppe, så är det ändå fredag. Bästa dagen liksom!

Helgen är inte så planerad för vår del så egentligen vet jag inte vad som kommer att hända. Maken har lovat att måla mina fåtöljer en vända och sedan är det 100 dagars torktid på det. Typ. Jag lyxade till det och anlitade en sömmerska som har sytt nya överdrag till dynorna och jag är så supernöjd! Det var värt varenda krona. Så nu är egentligen största funderingen var jag ska ställa dessa godbitar till fåtöljer. För om sanningen ska fram så finns det inte en millimeter kvar att inreda i den här lägenheten. Och fåtöljerna är ganska stora. Ni hör ju, vi behöver ett hus nu ;) (och till universum säger jag: Jag tjatar inte, jag bara konstaterar ;) )
Annars händer det inte så mycket på inredningsfronten. Jag ligger lågt och accepterar att jag har gjort det jag har inspiration till i denna lägenhet just nu. Blir vi långvariga här, så kommer jag nog att försöka få golven fixade (läs av maken), men i annat fall så lämnar vi över som det är och lägger allt krut på vårt nästa boende.

För mig är mitt gamla hus fortfarande så mycket kvar i min hjärta att det känns oerhört läskigt att ge sig in i något nytt. Även om det är precis det jag vill göra. När man har lagt ner så mycket själ och hjärta i något, så tar det sin tid att komma över det. Man jämför kvalitéer och möjligheter. Kanske är det lite som att byta partner. Har man haft ett långt förhållande så suddar man inte ut det så lätt vare sig man vill det eller inte. Lite så känner jag om huset också. Men meningen är inte att jag ska sudda ut det som hände i vårt liv där, utan att jag ska ta med mig allt som vi har lärt oss och att vi sedan kan göra något bra av det på nästa ställe.

Det enda vi kan vara säkra på är att vi kommer att få förändringar i livet. Det gäller att försöka acceptera och hänga med i det som händer. Livets utmaning.

Ha den underbaraste helgen vänner!

Kram
Jenny





söndag 19 april 2015

Väntan, övertalningen och kaffesoffan

Nu har jag skrivit så många inlägg och inga blir publicerade. Alltså vilken bloggare jag har blivit! Det är lite lågläge på inredning i vårt hem och då faller det sig inte lika lätt att få till blogginläggen heller.

Men, det är en hel del saker som hänger i luften just nu. Vi går i väntan och har gjort det ganska länge. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att den här väntan snart ska vara över. Men jag har ju ett förfärligt dåligt tålamod, och jag gissar att det är därför vi hela tiden väntar på allting.

Det bästa är inte att skynda på saker har jag lärt mig. Man behöver verkligen vänta in rätt tid så att saker får ske när det är tänkt. Förr om åren hade jag förfärligt svårt med detta, att bara släppa taget och inte göra någonting, eller åtminstone inte göra mer än vad jag kunde för stunden, men idag har jag lärt mig av flera läxor att det aldrig blir bra att "puscha" fram svar och händelser. Släpp det! Eller låt det åtminstone vara. Så det är vad jag försöker göra just nu.

Är saker menade att ske, så tror jag att de på något sätt sker också. I annat fall kan det finnas en annan lösning. Men jag vet också av hela mitt hjärta hur svårt det kan vara att vänta på detta "menade".

Jag ser i alla fall fram emot lite mer vårvärme och mindre blåst så att vi kan njuta av en kopp kaffe på balkongen. För vi har snart en ny möbel där. Så här lät det tidigare i vår:

Jag: "Du, jag kom på att det här lilla, runda fällbordet av trä som är rätt slitet, det skulle vara fint att fixa till och ställa på balkongen"
Maken: "Ja, det kanske det skulle"
Jag: "För det behövs ju ett bord där. Du skulle ju kunna skrapa det, jag menar färgen ramlar ju nästan bort av sig själv, och sedan skulle det kunna få lite ny färg?"
Maken: "Mmmm"
Jag: "Sedan skulle det ju vara ganska fint att få upp ett balkongskydd på sidan för att minska insynen där. Du skulle ju kunna snickra ett i gammelstil så skulle vi kunna sitta där ute i vår och njuta?."
Maken: "Ja,  men då måste vi köpa in lite material." *ser hur han tänker febrilt*
Jag: "Jamen det fixar vi" *stort leende* (1-0 till mig!)
Jag: "Jag skulle kunna tänka mig att ha en platsbyggd soffa i gammelstil på ena sidan balkongen, där solen är på kvällen. Hur skönt vore inte det med en kopp kaffe? Den skulle ju du slänga ihop i ett nafs. Vad tror du om det?
Maken: *tystnad*

Nu står det en soffa i garaget. På tork efter flera lager linoljefärg. Och jag tror till och med att maken blev riktigt nöjd med hur han fick till den. Men jag inser en sak. Det är nog inte så lätt att vara gift med mig. För idéerna vill liksom aldrig sluta komma.

Vi behöver nog ett hus snart. Så enkelt är det.

Kram
Jenny



torsdag 12 mars 2015

Försäljning, rensning och ordtorka



Funderar på att sälja denna gamla skänk. Vårt första auktionsfynd!

Alltså attans att det ska vara så svårt att komma till skott och skriva här. Men å andra sidan händer det inte så mycket hemma hos oss just nu. Inte inredningsmässigt. Jag försöker "boa" in mig men av någon anledning vill jag inte boa in mig för mycket så att universum får för sig att vi passar för bra här ;) För nu när våren börjar visa sig så kommer min trädgårdslängtan som en smocka. Det är något visst med att kunna sätta sig mot en solig vägg och allt är tyst. Det är få saker som toppar det på våren. Och det är få saker som fyller på själen mer. Men tack och lov har jag balkong. Med sol.

Något riktigt, roligt som har hänt är att jag väntar hem två fåtöljer :) Och jag kan lova er att dem har jag väntat på i åtta år. Därför får jag faktiskt nypa mig lite i armen när jag tänker på dem. *Wiiiiii* De behöver en del kärlek, av både maken och mig, men det lovar jag att ska de få. Inte bara nu i början - utan hela livet!

Jag har kommit på att vi borde börja ta tag i att sälja möbler (och annat!) av det som inte ska med till nästa ställe. Men det gäller att få med maken på kroken. Han som ska bära ;) Det finns nog en och annan pinal som jag inte orkade släppa vid flytten. Nu är det nog kanske dags att göra en andra rensning. För jag har bestämt mig. Jag har hellre ett tomt hus än att ha en massa saker som inte passar in i den stil jag vill ha. Och på något sätt är det ju alltid lättare att börja om när man börjar på en ny grund. I gamla huset hade jag redan börjat på en tråd och då ville jag fortsätta med den för att få helhet. Men nu får jag börja om. And I need it.

Så går mina tankar idag. Typ.

Kram
Jenny



fredag 20 februari 2015

Hustankar, inredningslust och tålamod

Oj, det blev visst ett långt uppehåll här. Längre än jag hade tänkt mig. Men så blir det ibland. Dagarna rullar på. Det är mycket som ligger i ödets händer för oss just nu. Och jag är inte alltid bekväm med just det. För då krävs det att jag har tålamod att vänta på vad livet har lust att ge oss. Det tålamodet tryter för mig just nu. Och tilliten också. Men jag låter ödet bestämma åt oss. Så får vi se vad som händer.

Jag kan inte se maken och mig i lägenheten till sommaren. Jag kan tyvärr inte heller se vart vi ska istället (ni må tro jag har försökt!) så det kommer att få visa sig. Jag vet att det måste finnas ett hus över för oss någonstans. Så är det bara. Jag önskar så att jag inte var så kräsen när det gäller bostad. Min kräsenhet gör det nästan till en omöjlig uppgift att hitta ett hus igen. När ska min intuition kunna säga ja igen?

Jag har i alla fall fått en förfärlig längtan efter att inreda igen. Så pass att jag inte skulle tacka nej om maken hade samma lust. Tyvärr är det inte så. Han har sin blick vänd någon annanstans och vill inte göra ett handtag i onödan. Han ser varken nyttan eller vill lägga ner energi när han ändå har målet att flytta. Det är ju klokt, det vet jag, men jag är som jag är. På något sätt finns det en inneboende gen i mig som vill hjälpa de ställen jag bor på att få lysa i sitt allra bästa jag. Och jag vet hur fin den här lägenheten skulle bli med lite kärlek och en röd tråd :) Nåväl, härligt ljus har den i alla fall!

Nu tar jag tiden att fila lite på den stil som jag vill ha i nästa hus och jag har bestämt mig för att där ska den genomföras till fullo! Möbler ska säljas, några andra ska köpas, och vårt hem kommer att förändras. Det blir spännande vänner! Så otroligt kul :)

Dags för mig att göra lite helg. Det blir middag i min ensamhet då maken är ute på galej. Så blir det ibland även om det inte är ofta nu för tiden.

Sköt om er och ha en fin helg!

Kram
Jenny



lördag 7 februari 2015

Brödtips!



Det var ett bra tag sedan jag visade några nybakta bröd på instagram och lovade att dela med mig av receptet här. Idag tänkte jag göra det.


Mammas superbröd

10 gram jäst
14 dl kallt vatten
2 dl krossade linfrön
2 dl solrosfrön
1.5 dl rapsolja (eller annan, kallpressad neutral olja)
2 msk salt
2 msk socker
8 dl fiberhavregryn
8 dl grahamsmjöl
10 dl dinkelmjöl fullkorn
10 dl vetemjöl

Så gör du!

1. Smula jästen i en bunke. Tillsätt lite av vattnet och lös upp jästen. Tillsätt sedan resten av vattnet.
2. Lägg i frön, salt, socker och oljan och låt allting röras om under tiden. (Nästan bäst med en assistent)
3. Tillsätt sedan havregryn och mjölerna, lite i taget tills allt blandats väl. Håll lite koll på degen. Den kommer att bli rätt kompakt och lite kletig. Jag brukar nästan stoppa i allt mjöl, lämna någon halv deciliter till utbakningen.
Den här ihopblandningen gör du på kvällen (eller tidigt på morgonen om du vill baka på kvällen). Sedan ska degen jäsa 12 timmar i rumstemperatur.

När jag bakar ut degen delar jag upp den i ca 8 delar, rullar till rullar och skär sedan bollar som jag rullar. Ungefär så stora att de får plats i min handflata. Det brukar bli ungefär 48 stycken för mig.

Lägg bullarna på plåtar och låt jäsa med bakduk i ca 45 minuter.

Grädda på 225 grader, i mitten av ugnen, i ca 16-21 minuter, beroende på ugn. Där de fått färg både ovanpå och under brukar de vara färdiga.

Dessa är supernyttiga! Sockret försvinner under jästiden och är bara till för att få igång jästen och för er som har det jobbigt med jäst kan jag lova att det är minimalt. En riktig favorit som följt mig i många år nu.

LYCKA TILL! 

torsdag 29 januari 2015

Slitna golv och matplats


 Vår matplats i lägenheten.

Det har inte blivit mycket inredning på den här bloggen efter flytten. Jag vet att några av er har önskat att jag kunde visa något från lägenheten. Men det har varit stört omöjligt. För känslan har inte velat infinna sig. Det är inget fel på den här lägenheten. Den är ljus, har gamla dörrar och stora, gamla fönster. Är väl något för sliten för att det ska kännas ok, men med lite nya golv skulle den nå helt nya höjder. För golv kan verkligen göra underverk. Och det är något jag alltid tittar på när jag tittar på bostäder. Att ha olika golv i varje rum ger ett väldigt oroligt intryck. Om man istället väljer samma golv, så höjer man balansen. Det känns helt enkelt bättre.

I den här lägenheten är det ett lapptäcke. Av äckliga plastmattor. Och några få parkettgolv (tack och lov!) Om den vore vår, och vi kände att vi hade velat stanna, så hade vi definitivt gjort något åt dessa golv. Men eftersom vi känner som vi gör av att bo i lägenhet, så blir det inget gjort. Vi kommer att försöka hitta ett annat boende, för att våra själar ska överleva.

Men jag har letat vinklar. För er skull. Så here you go. Vår matplats i köket. En minipini titt. (Och nej, ni vill inte se helheten om ni inte gillar plastmattor och slitna 90-tals sjukhuskök)

Kram
Jenny

tisdag 27 januari 2015

What are you waiting for?





Människor som vågar har alltid inspirerat mig. De som verkligen hoppat och givit sig ut på hjärtats väg utan att veta någonting om morgondagen. I väldigt många år, ja i stort sett hela mitt liv, har jag inte varit en sån person själv. En modig person som vågat ta stora steg utanför sin comfortzone. Utanför den där gränsen där man verkligen inte har någonting att hålla sig i och inte har en aning om vad man håller på med. Den gränsen har skrämt mig vansinnigt mycket. Och det finns egentligen bara en anledning till det. Min självkritik. Mitt ego, eller mitt huvud om ni hellre vill kalla det så, har manglat sönder mig med tankar kring hur farligt det skulle vara att misslyckas. Och vad som skulle ske om jag verkligen gjorde det. Att känna mig misslyckad har varit min största skräck. Faktum är att jag nog redan från början kände mig så. Varför späda på den känslan?

Jag behövde en rejäl livskris för att komma ur det tänket. En kris där livet inte längre var något värt. Jag ville inte överleva. Och jag trodde inte att jag skulle göra det den hösten heller. Men istället för att jag tog mitt liv, gjorde någon annan det. Och på grund av det överlevde jag. För där någonstans insåg jag att jag måste försöka överleva. Och hitta tillbaka till livet. Hitta ett liv som jag levde fullt ut. Ett liv där jag verkligen kände att jag levde. För när man hamnar så djupt i kris, så möter man en ny person i sig själv. En person som inte längre har något att förlora.

Jag får fortfarande jobba med egot. Tankarna kan alltid komma. Och de kan vara brutala. Men idag försöker jag acceptera dem och ändå fortsätta. För det är det enda som jag kan göra. Och det är helt ok att känna sig misslyckad. Man får bryta ihop en dag och tycka synd om sig själv. Det är ju faktiskt bara en känsla som vilken annan. Det viktiga är bara att inte stanna där. Utan att knyta näven och försöka igen. Försöka med alla sina krafter att göra bättre.

Det jag lärde mig av den svåra livskris jag hade var att livet är kort. Om jag sitter hela livet och väntar på att jag ska våga, så kommer det inte att ske. Jag kommer att bli 80 och inse att jag missat allting som jag ville våga. Varenda chans till mina drömmar kommer att vara förbi. Stor som liten. Och jag kommer aldrig någonsin få veta om jag kunde lyckats.

Det är så lätt att gömma sig för att slippa ta tag i sina rädslor. För rädslor är allt vad det är. Luftslott. Rädslor som inte ens har med verkligheten att göra. När har din värsta rädsla verkligen slagit in? Och inte ens då, om det mot förmodan slog in, blev det som du tänkte dig.

Det jag vill säga är att - vänta inte. Känn efter med ditt hjärta vad som är rätt och bara gör det. Jag ser inte mig själv som en modig person, men jag känner mig ändå stolt över att jag har vågat börja ta steg i rätt riktning och att jag numera försöker sätta upp mål för att nå dit jag vill. Och istället för att vara rädd för att misslyckas så räknar jag med det! Självklart kommer jag att göra det någon gång då och då. Men det är också de gångerna jag gör det som jag kommer att lära mig. Och utvecklas.

So, what are you waiting for?

Den här fantastiska låten säger det så bra. Jag har haft turen att höra den flera gånger i rad när jag har satt mig i bilen och då skrålat ikapp med stereon så högt jag har kunnat. Det är en sådan låt. Hoppas den ska inspirera er också som den inspirerar mig.

Kram
Jenny