fredag 19 september 2014

Saker och ting

 Kryssbollar vid entrén piggar upp.

Så var helgen här igen. Ännu en solig höstdag har vi haft idag. Det känns alltid lite vemod över hösten på något sätt. Och det är nog som det ska vara. Det börjar bli dags att plocka in utemöblerna så sakta. Gungan vid vår entré har snart gjort sin uppgift för den här sommaren. Min älskade gunga. Det är fånigt egentligen att man kan gilla en sak så mycket. Men jag gör det. För vad den ger mig. Lugn, reflektion och vila. Jag njuter av livet i den. Och det tänker jag fortsätta med. Oavsett om vi bor kvar eller flyttar.

Jag pratar ofta med människor om saker. Vilken betydelse de har i våra liv. Och allt för många har så mycket saker som de inte ens vill ha. Är inte det ganska sorgligt? Vi ärver, får och sparar en massa saker som vi ska förvara men som vi inte älskar. Bara för att...vaddå? Vara artiga? Vara respektfulla? Inte hamna i dålig dager? Eller vad? Jag gillar inte det här tänket alls och skulle inte vilja att någon sparade en sak som de fått av mig om de inte gillade den. För mig skulle det kännas jättetråkigt och inte visa den minsta respekt alls. Varken för dem själva eller för mig. För jag gav av mitt hjärta när jag gav, men det innebär ju inte att de måste älska vad jag gav. Gesten och saken är två skilda ting för mig.

Det vi har omkring oss är våra liv och visar vilka vi är. Om vi då har en massa saker som vi bara har för att visa respekt för andra gör det att vi tappar fokus på vårt sanna jag och vår livsväg. Är ni med mig? Vi ger oss själva signalen att vi inte kan ha det liv vi verkligen vill ha. I värsta fall kan det faktiskt leda till en väg där vi inte ens längre vet vad vi gillar eller vad som är vi. Det är illa. Verkligen illa. För om alla gör så, vad får vi då för samhälle? En massa olyckliga människor som blir sjuka. Ja, kanske i slutändan. Åtminstone sänder de olyckliga människorna ut en negativ energi som inte är bra för någon.

Så en liten sak, att vi samlar saker hemma hos oss själva som vi inte trivs med, kan i slutändan bli något väldigt mycket större. Allt handlar om våra val. De små valen i vardagen. Det är de valen som gör att vi kommer dit vi vill, eller inte gör det.

Vårt hem är viktigt. Det är där vi ska få kraft som gör att vi orkar göra det vi vill. Om energin inte finns där, så kommer inte kraften att finnas heller.

Saker är inte viktiga. Det viktigaste vi har är varandra. Och hälsan. Men om vi ska ha saker omkring oss, så ska det vara sånt som vi känner kärlek för. För det kommer påminna oss om att vi är värda det bästa livet vi kan ha.

Trevlig helg vänner.

Kram
Jenny






onsdag 17 september 2014

Dags att göra höst!

 Gammal bild från salen.
 Hej!

Fick en stund över mellan mitt fix och tänkte att jag skulle passa på att skriva en rad :)

Jag har känt ett tag att jag börjar bli sugen att göra om här hemma. Göra höst. Jag hittade en gammal bild från mitt arkiv och insåg att jag fortfarande dras till samma saker. Jag älskar 1700-tals känslan, grått i alla varianter och sedan kommer alltid beige med också, för att värma upp. Här känns det väldigt naket utan matta så det får bli en matta den här hösten. Men mina rutor måste jag leta upp igen. Så får det bli. De gör faktiskt hela grejen i rummet.
I köket står det mellan att ha en rutig hissgardin även där eller att göra en cafégardinsvariant. Vi får se vad det blir. Det känns lite knäppt att lägga ner jättemycket energi att göra fint just nu, men å andra sidan, så länge vi inte har flyttat, så bor vi ju faktiskt här. Och jag älskar att göra sånt. Det är något jag mår bra av. Inredning har alltid varit så för mig. Något som jag gör för att jag mår bra av det och för att vi mår bra när vi trivs här hemma.

Nu måste jag åter till dagens äventyr!

Sköt om er, vi ses.

Kram
Jenny



måndag 15 september 2014

Snabbsummering och glödande rönn

Hej hej!

Tittar in för att visa livstecken så att ni inte tror att jag dött eller nåt. Jag lever :)

Har en fullsmockad vecka framför mig. Så jag lär inte bli så synlig här den här veckan heller. Men sedan kanske det lugnar ner sig. Vi får se.

En kort summering hinner jag i alla fall med:

Jobbmässigt: Ser lovande ut. Vet snart om allting faller på plats! *pirr*
Huset: Fortsätter ha visningar och väntar besked. Jag känner mig hoppfull att det snart är sålt.
Gör just nu: Planerar födelsedagsfirande, njuter av solen, betar av bokade möten, m e d i t e r a r, gläds åt att min bloggvän äntligen lyckats få bli mamma och jobbar.

Och så naturen. Hur vacker är inte den just nu? Solen som skiner och hösten som visar sitt bästa jag. Jag älskar det här. Fick snabba mig att fota vår rönn härom kvällen när solen låg på. Den blev plötsligt guldorange i två minuter. Det är det som är magi med fotografering. Men å andra sidan fångar man aldrig känslan på bild när det gäller naturen. Sällan i alla fall.

Ja, det var väl kort och gott allt från mig just nu.

Sköt om er så ses vi så snart det lugnat sig.

Kram
Jenny

tisdag 9 september 2014

Ny vecka och helgen som gått



 Mattes lilla kompis som hänger med överallt.

Hej finingar!

Här har det varit rätt så mycket ett tag. Jag hinner knappt fundera över det ena som händer så är jag på nästa grej :) Och när jag är klar med det jag ska så är jag så oerhört trött. Det tar på att lära sig en massa nya saker :) Men det är roligt också. Så otroligt roligt.

Början av helgen (fredagen) bestod av ett viktigt möte. Eller intervju! Om den faller väl ut så kommer saker att förändras i mitt liv. Även om jag måste nypa mig själv i armen för att förstå att jag faktiskt gör det här nu så tror jag samtidigt att det är det här som måste ske. Jag tar en ny, positiv riktning i mitt liv. Tiden är inne för det nu.

Resten av helgen blev en salig blandning av möten och hemmafix. Vi fick en del moskokande och saftande gjort också. Vi har ofantligt mycket äpplen. Och nu en frys full med äppelmos. Eftersom det inte ryms mer så har vi börjat pressa äpplena istället. (Himmelriket!!) De är så söta och goda, behövs nästan inget socker ens. Det är verkligen lycka att ha äppelträd. Jag är så tacksam för allt vi fått under de åren vi bott här. Kan det bli mer ekologiskt än att plocka ur sin egen trädgård?

Nu är det en ny vecka. Bara att jobba vidare och vänta på alla spännande besked. Pirrigt värre.

Hur har er helg varit?

Ha en fin tisdag!

KRAM
Jenny







fredag 5 september 2014

Tänkvärt

Idag passar det bra med några kloka ord som jag läste på en blogg för ett tag sedan som jag tyckte var oerhört träffande, i alla fall för mig:

Ego says:
“Once everything falls into place,
I’ll feel peace.”
Spirit says:
“Find your peace,
and then everything will
fall into place.”

I helgen ska jag försöka radera ut tankarna och bara vara. Låta allting vara som det är och se vad som händer.

Ha en fin helg!

KRAM
Jenny

onsdag 3 september 2014

Insikt och möte

De viktigaste i mitt liv.

För några dagar sedan träffade jag en kvinna för att få råd och guidning. Det här är en äldre kvinna, med ofantligt stor vishet, och hon brukar verkligen få fram det allra bästa ur mig. Hon är en otrolig trygghet som jag brukar ta hjälp av när jag inte kan lösa saker själv. Hon säger sällan så mycket, utan låter mig komma på saker som visar vägen. Jag älskar verkligen våra möten, allra helst för hennes enorma humors skull.

Trots sin ålder (hon är faktiskt rejält gammal) så kom hon den här gången roende över sjön där vi skulle mötas (Krutgumma!!). Hon släpade sig varsamt ur båten och jag fick hjälpa henne upp för backen för att vi skulle kunna sätta oss ner. Den här kvinnan har en pondus som slår allting jag tidigare mött. Samtidigt är hon så varm, rolig och ödmjuk. Precis så som jag vill vara som människa.

Våra möten brukar inte bli så långa. Har jag frågor måste jag försöka ställa dem ganska fort. Hon brukar påminna mig om att hon är gammal och vill inte dra saker i långbänk. Kom till saken, det är hennes måtto. Väl medveten om det började jag genast prata på om ditt och datt. Jag behövde få svar i en del frågor och hon såg allt buttrare ut ju längre jag pratade. Efter en stunds lyssnande viftade hon med armarna, avbröt mig, och utbrast nästan irriterat:

"Men det där är bagateller Jenny! Ge mig ett glas vatten istället". Sedan tystnade hon igen. Fortfarande med en irriterad min.

Jag blev både överraskad och ganska full i skratt (hon ser rätt rolig ut när hon är sur), slutade prata och ordnade ett glas vatten åt henne som hon beställt. För mig är inte den där frågan en bagatell alls, utan en ganska stor frågeställning i mitt liv. Men det var något i hennes kommentar som fick mig att stanna upp.

Vi fortsatte prata lite mer. Jag försökte lirka ur henne några oskyldiga svar kring frågan, men det genomskådade hon direkt. Hon tänkte inte ens diskutera saken. Mötet var över. Hon gick ner till båten och rodde iväg.

Väl hemma funderade jag lite på hennes reaktion. Skrattade lite åt vad hon sagt eftersom det blev ganska humoristiskt. Jag vet av hela mitt hjärta att hon alltid vill mitt bästa och jag insåg att det fanns en poäng i det hon sagt. För det som kändes så stort och olösligt för mig, var egentligen inte ens relevant i livet. Och det förstod hon. Hon ägnar helt enkelt inte tid till att lägga fokus på fel saker och vill inte att jag ska göra det heller.

Jag kan inte sluta tänka på det här mötet. Eftersom det verkligen gav mer än jag trodde. Ännu en insikt om att livet är här och nu - inte imorgon. Och att saker är som det ska, vare sig vi tycker om det eller inte. Vare sig vi förstår varför saker händer eller inte.

Vi kan inte styra livet. Bara hantera det som sker på bästa sätt. Och om man använder huvudet för mycket, så tappar man både känsla och fokus.

Fina, kloka, kvinna. Som påminner mig om det viktigaste jag har. Mina älsklingar. Allting annat löser sig.

Kram
Jenny

onsdag 27 augusti 2014

Äventyr

 Eija och hönan Agda(?) i en fotografering för Lantliv. Foto Jenny Karlsson

Mitt liv är ett virvlande äventyr just nu. På så många sätt. Jag får göra de mest roliga, underbara och utmanande saker som är så goda för min kropp, min själ och mitt sinne. Och jag känner djup tacksamhet. För att jag en gång för länge sedan började hitta ett frö till något som jag älskar att göra. Och det fröet har visat mig vägen framåt, i så snabb takt som jag har vågat ta emot. Ibland har fröet önskat mer av mig än jag har vågat och när jag har backat så har fröet väntat på nästa tillfälle att ge mig chansen igen. Chansen att utvecklas.

Jag tror verkligen att livet handlar om just det. Att utvecklas. Som människa. Med de begåvningar som man har. Och det gör vi om vi vågar följa våra drömmar och testa våra gränser för att se vad som faktiskt är möjligt. För där vi tror att gränsen är, där är bara början.

Jag har mina dagar. När jag tycker allt är skit. När ingenting går som jag har tänkt och när jag tvivlar mer än sunt på mig själv. Och så är det. Men jag försöker vänta ut de dagarna. Och så plötsligt, när energin kommer tillbaka, så försöker jag igen. Bara en gång till. Och jag är igång igen. Fröet hoppar vidare. Till nästa möjlighet.

Jag har bestämt mig. För att leva mitt liv fullt ut nu. Det har varit on hold på tok för länge. I väntan på de barn som vi aldrig fick. Tiden är inne och hjärtat viskar till mig - "Äntligen".

Kram
Jenny