torsdag 12 mars 2015

Försäljning, rensning och ordtorka



Funderar på att sälja denna gamla skänk. Vårt första auktionsfynd!

Alltså attans att det ska vara så svårt att komma till skott och skriva här. Men å andra sidan händer det inte så mycket hemma hos oss just nu. Inte inredningsmässigt. Jag försöker "boa" in mig men av någon anledning vill jag inte boa in mig för mycket så att universum får för sig att vi passar för bra här ;) För nu när våren börjar visa sig så kommer min trädgårdslängtan som en smocka. Det är något visst med att kunna sätta sig mot en solig vägg och allt är tyst. Det är få saker som toppar det på våren. Och det är få saker som fyller på själen mer. Men tack och lov har jag balkong. Med sol.

Något riktigt, roligt som har hänt är att jag väntar hem två fåtöljer :) Och jag kan lova er att dem har jag väntat på i åtta år. Därför får jag faktiskt nypa mig lite i armen när jag tänker på dem. *Wiiiiii* De behöver en del kärlek, av både maken och mig, men det lovar jag att ska de få. Inte bara nu i början - utan hela livet!

Jag har kommit på att vi borde börja ta tag i att sälja möbler (och annat!) av det som inte ska med till nästa ställe. Men det gäller att få med maken på kroken. Han som ska bära ;) Det finns nog en och annan pinal som jag inte orkade släppa vid flytten. Nu är det nog kanske dags att göra en andra rensning. För jag har bestämt mig. Jag har hellre ett tomt hus än att ha en massa saker som inte passar in i den stil jag vill ha. Och på något sätt är det ju alltid lättare att börja om när man börjar på en ny grund. I gamla huset hade jag redan börjat på en tråd och då ville jag fortsätta med den för att få helhet. Men nu får jag börja om. And I need it.

Så går mina tankar idag. Typ.

Kram
Jenny



fredag 20 februari 2015

Hustankar, inredningslust och tålamod

Oj, det blev visst ett långt uppehåll här. Längre än jag hade tänkt mig. Men så blir det ibland. Dagarna rullar på. Det är mycket som ligger i ödets händer för oss just nu. Och jag är inte alltid bekväm med just det. För då krävs det att jag har tålamod att vänta på vad livet har lust att ge oss. Det tålamodet tryter för mig just nu. Och tilliten också. Men jag låter ödet bestämma åt oss. Så får vi se vad som händer.

Jag kan inte se maken och mig i lägenheten till sommaren. Jag kan tyvärr inte heller se vart vi ska istället (ni må tro jag har försökt!) så det kommer att få visa sig. Jag vet att det måste finnas ett hus över för oss någonstans. Så är det bara. Jag önskar så att jag inte var så kräsen när det gäller bostad. Min kräsenhet gör det nästan till en omöjlig uppgift att hitta ett hus igen. När ska min intuition kunna säga ja igen?

Jag har i alla fall fått en förfärlig längtan efter att inreda igen. Så pass att jag inte skulle tacka nej om maken hade samma lust. Tyvärr är det inte så. Han har sin blick vänd någon annanstans och vill inte göra ett handtag i onödan. Han ser varken nyttan eller vill lägga ner energi när han ändå har målet att flytta. Det är ju klokt, det vet jag, men jag är som jag är. På något sätt finns det en inneboende gen i mig som vill hjälpa de ställen jag bor på att få lysa i sitt allra bästa jag. Och jag vet hur fin den här lägenheten skulle bli med lite kärlek och en röd tråd :) Nåväl, härligt ljus har den i alla fall!

Nu tar jag tiden att fila lite på den stil som jag vill ha i nästa hus och jag har bestämt mig för att där ska den genomföras till fullo! Möbler ska säljas, några andra ska köpas, och vårt hem kommer att förändras. Det blir spännande vänner! Så otroligt kul :)

Dags för mig att göra lite helg. Det blir middag i min ensamhet då maken är ute på galej. Så blir det ibland även om det inte är ofta nu för tiden.

Sköt om er och ha en fin helg!

Kram
Jenny



lördag 7 februari 2015

Brödtips!



Det var ett bra tag sedan jag visade några nybakta bröd på instagram och lovade att dela med mig av receptet här. Idag tänkte jag göra det.


Mammas superbröd

10 gram jäst
14 dl kallt vatten
2 dl krossade linfrön
2 dl solrosfrön
1.5 dl rapsolja (eller annan, kallpressad neutral olja)
2 msk salt
2 msk socker
8 dl fiberhavregryn
8 dl grahamsmjöl
10 dl dinkelmjöl fullkorn
10 dl vetemjöl

Så gör du!

1. Smula jästen i en bunke. Tillsätt lite av vattnet och lös upp jästen. Tillsätt sedan resten av vattnet.
2. Lägg i frön, salt, socker och oljan och låt allting röras om under tiden. (Nästan bäst med en assistent)
3. Tillsätt sedan havregryn och mjölerna, lite i taget tills allt blandats väl. Håll lite koll på degen. Den kommer att bli rätt kompakt och lite kletig. Jag brukar nästan stoppa i allt mjöl, lämna någon halv deciliter till utbakningen.
Den här ihopblandningen gör du på kvällen (eller tidigt på morgonen om du vill baka på kvällen). Sedan ska degen jäsa 12 timmar i rumstemperatur.

När jag bakar ut degen delar jag upp den i ca 8 delar, rullar till rullar och skär sedan bollar som jag rullar. Ungefär så stora att de får plats i min handflata. Det brukar bli ungefär 48 stycken för mig.

Lägg bullarna på plåtar och låt jäsa med bakduk i ca 45 minuter.

Grädda på 225 grader, i mitten av ugnen, i ca 16-21 minuter, beroende på ugn. Där de fått färg både ovanpå och under brukar de vara färdiga.

Dessa är supernyttiga! Sockret försvinner under jästiden och är bara till för att få igång jästen och för er som har det jobbigt med jäst kan jag lova att det är minimalt. En riktig favorit som följt mig i många år nu.

LYCKA TILL! 

torsdag 29 januari 2015

Slitna golv och matplats


 Vår matplats i lägenheten.

Det har inte blivit mycket inredning på den här bloggen efter flytten. Jag vet att några av er har önskat att jag kunde visa något från lägenheten. Men det har varit stört omöjligt. För känslan har inte velat infinna sig. Det är inget fel på den här lägenheten. Den är ljus, har gamla dörrar och stora, gamla fönster. Är väl något för sliten för att det ska kännas ok, men med lite nya golv skulle den nå helt nya höjder. För golv kan verkligen göra underverk. Och det är något jag alltid tittar på när jag tittar på bostäder. Att ha olika golv i varje rum ger ett väldigt oroligt intryck. Om man istället väljer samma golv, så höjer man balansen. Det känns helt enkelt bättre.

I den här lägenheten är det ett lapptäcke. Av äckliga plastmattor. Och några få parkettgolv (tack och lov!) Om den vore vår, och vi kände att vi hade velat stanna, så hade vi definitivt gjort något åt dessa golv. Men eftersom vi känner som vi gör av att bo i lägenhet, så blir det inget gjort. Vi kommer att försöka hitta ett annat boende, för att våra själar ska överleva.

Men jag har letat vinklar. För er skull. Så here you go. Vår matplats i köket. En minipini titt. (Och nej, ni vill inte se helheten om ni inte gillar plastmattor och slitna 90-tals sjukhuskök)

Kram
Jenny

tisdag 27 januari 2015

What are you waiting for?





Människor som vågar har alltid inspirerat mig. De som verkligen hoppat och givit sig ut på hjärtats väg utan att veta någonting om morgondagen. I väldigt många år, ja i stort sett hela mitt liv, har jag inte varit en sån person själv. En modig person som vågat ta stora steg utanför sin comfortzone. Utanför den där gränsen där man verkligen inte har någonting att hålla sig i och inte har en aning om vad man håller på med. Den gränsen har skrämt mig vansinnigt mycket. Och det finns egentligen bara en anledning till det. Min självkritik. Mitt ego, eller mitt huvud om ni hellre vill kalla det så, har manglat sönder mig med tankar kring hur farligt det skulle vara att misslyckas. Och vad som skulle ske om jag verkligen gjorde det. Att känna mig misslyckad har varit min största skräck. Faktum är att jag nog redan från början kände mig så. Varför späda på den känslan?

Jag behövde en rejäl livskris för att komma ur det tänket. En kris där livet inte längre var något värt. Jag ville inte överleva. Och jag trodde inte att jag skulle göra det den hösten heller. Men istället för att jag tog mitt liv, gjorde någon annan det. Och på grund av det överlevde jag. För där någonstans insåg jag att jag måste försöka överleva. Och hitta tillbaka till livet. Hitta ett liv som jag levde fullt ut. Ett liv där jag verkligen kände att jag levde. För när man hamnar så djupt i kris, så möter man en ny person i sig själv. En person som inte längre har något att förlora.

Jag får fortfarande jobba med egot. Tankarna kan alltid komma. Och de kan vara brutala. Men idag försöker jag acceptera dem och ändå fortsätta. För det är det enda som jag kan göra. Och det är helt ok att känna sig misslyckad. Man får bryta ihop en dag och tycka synd om sig själv. Det är ju faktiskt bara en känsla som vilken annan. Det viktiga är bara att inte stanna där. Utan att knyta näven och försöka igen. Försöka med alla sina krafter att göra bättre.

Det jag lärde mig av den svåra livskris jag hade var att livet är kort. Om jag sitter hela livet och väntar på att jag ska våga, så kommer det inte att ske. Jag kommer att bli 80 och inse att jag missat allting som jag ville våga. Varenda chans till mina drömmar kommer att vara förbi. Stor som liten. Och jag kommer aldrig någonsin få veta om jag kunde lyckats.

Det är så lätt att gömma sig för att slippa ta tag i sina rädslor. För rädslor är allt vad det är. Luftslott. Rädslor som inte ens har med verkligheten att göra. När har din värsta rädsla verkligen slagit in? Och inte ens då, om det mot förmodan slog in, blev det som du tänkte dig.

Det jag vill säga är att - vänta inte. Känn efter med ditt hjärta vad som är rätt och bara gör det. Jag ser inte mig själv som en modig person, men jag känner mig ändå stolt över att jag har vågat börja ta steg i rätt riktning och att jag numera försöker sätta upp mål för att nå dit jag vill. Och istället för att vara rädd för att misslyckas så räknar jag med det! Självklart kommer jag att göra det någon gång då och då. Men det är också de gångerna jag gör det som jag kommer att lära mig. Och utvecklas.

So, what are you waiting for?

Den här fantastiska låten säger det så bra. Jag har haft turen att höra den flera gånger i rad när jag har satt mig i bilen och då skrålat ikapp med stereon så högt jag har kunnat. Det är en sådan låt. Hoppas den ska inspirera er också som den inspirerar mig.

Kram
Jenny

tisdag 13 januari 2015

Skrivande, magkänslan och Big Birdie

Jag älskar att skriva. Jag har gjort det sedan jag var barn. Då skrev jag massor av böcker och pjäser som jag och mina kompisar spelade upp i skolan som jag gick på. Jag skrev så pass mycket, att läraren i lågstadiet lät mig hoppa över geografilektionerna och svenskan för att få utlopp för skrivandet. Fantastiskt fina lärare. Som såg.

När vi skulle flytta i höstas hittade jag mina gamla böcker som jag hade sparat. Och jag kunde inte motstå att läsa lite i dem. Det var mest däckare och historier där stora killen Big Birdie var ett hot.
Det fanns ingen hejd på varken kreativitet eller fantasi. Och jag brydde mig nog inte ett dugg om hur bra det blev.

Ibland kan jag undra varför vi tappar det där så lätt när vi blir äldre. Tappar förmågan att ohämmat skapa utan att låta vår inre kritiker bedöma allting vi gör.  För egentligen, vad spelar det för roll om vi lyckas eller inte? Tyvärr har vi ett samhälle där pengar styr allt för hårt, och har blivit ett mått på vad som är "lyckat" och inte. Det är ju enkelt att mäta pengar. Mest pengar vinner. Oftast. Det som samhället glömde var att lycka inte går att mäta i pengar. Och för min egen del är lycka starkt kopplat till att kunna skapa. Utan den möjligheten dör min själ. Det kan inga pengar i världen ändra på. Jag säger inte att det inte kan komma pengar genom skapande, självklart är det möjligt, men det kan också lätt bli en blockerande faktor, som gör att vi inte vågar ta steget.

Innan jag började blogga skrev jag nästan ingenting. Jag hade totalt glömt mina gamla böcker om Big Birdie och skrivandet var inget jag tänkte på alls. Livet handlade om att jobba, dra in pengar - det vanliga ekorrhjulet som många hamnar i.

Jag har tänkt väldigt mycket på det här till och från. Hur lätt det är att tappa sin "tråd". Hur lätt det är att glömma sina drivkrafter från det man var liten och hur lätt det är att falla in i samhällets normer och "borden".

Jag är så tacksam för att livet har kastat mig in på nya vägar. Att det trots allt har funnits en plan för mig. För det är så det känns. Och när jag inte har förstått vad jag ska göra eller valt fel väg, så har livet visat mig på nytt och givit mig fler chanser. Det enda jag egentligen har behövt jobba med har varit mitt mod. Mitt mod att ta emot när möjligheterna har dykt upp och mitt mod att våga lyssna till den magkänsla som visat mig vägen. För det är exakt vad magkänslan gör om man lyssnar på den. Visar vägen. Den bästa vägen.

Kram
Jenny







måndag 5 januari 2015

Barrfri gran, ny inredning och ordtorka

Jag har varit ruggigt osynlig under julen i år. Jag tror att jag behövde en paus. Orden har i alla fall inte strömmat fram, så det blev ett ganska enkelt val.

Nu är jul och nyår över och jag kan le lite åt mig själv. Hur jag fungerar. För när nyår passerat så vill jag liksom att julen ska ut. Varenda år. Så i helgen åkte granen ut och för första gången fick jag faktiskt dåligt samvete. För den ädelgran som vi provade i år har varit exemplarisk. Jag har räknat till max femton barr under nästan hela december. Betyg fem i mina ögon. Om jag jämför med fjolårets gran, så får den nog betyg 50. Den granen höll sig nog inte till nyår ens.

Och i samma veva som julen åker ut, så vill jag inreda om. Även det är samma visa varje år. Och stilen är precis densamma. Jag kommer att inreda i beige, grått och blått som vanligt. Det blir bara lite nya tyger som gör grejen. Jag får försöka ta några bilder när jag har puffat färdigt ;)

Hoppas att ni har haft en fin jul och nyårshelg. Nu siktar vi på ett nytt, fräscht 2015. Fyllt av möjligheter.

Kram
Jenny